Gåtornas palats (Digital Fortress)

Gåtornas palats är översättningen av Dan Browns engelska bok Digital Fortress. Att behöva påpeka att förlaget tagit en titel som ska känns mystisk och få boken att verka vara i samma genre som Da Vinci-koden känns för billigt att slå på. Med titeln Digitala fästningen hade de fått lite ”kredd” av mig från början.

Boken handlar om en ung, (naturligtvis storbystad) kvinna som är en hejare att knäcka krypton. Hennes pojkvän har dessutom åkt iväg till Spanien. I vanliga fall brukar Dan Brown göra så det blir ihop i slutet av boken men här är det alltså ett kärlekspar från början. Dan Brown brukar också gillar brudar som klarar gåtor och den här kvinnan alltså jobbar på NSA som krytolog och alla pojkar runt henne är små vilddjur inombords.

På NSA finns en super-duper-mega-ultra-extreme-dator delux (med Flickr-inspirerade namnet TRANSLTR) med jättejättejätte många silikonprocessorer (om någon faktiskt vet vad det är för typ processorer så berätta gärna – egen teori är att det är processorer från Silicon Graphics vilket borde ha varit hett 97-98 då boken skrevs) som kan brute-force-knäcka alla krypton på ungefär 5 minuter. Nu har det dock dykt upp ett nytt krypto med mutationssträngar (wft) som är helt omöjligt för den här dunderburken att knäcka.

NSA har även ett annat problem, programmeringskoden för det kryptot krypterad med det här nya kryptot och en hjärtsjuk japan har kryptonyckeln på sitt finger. För er som är väl bevandrade med Dan Brown så jagar pojkvännen japanen och han blir själv jagad av en missanpassad lönnmördare. Känns igen eller?

Nu är det dock som så att det här är ingen bok man ska läsa om man stör sig på tekniskt babbel som är helt fel. Boken gavs ut 1998, precis under IT-boomens uppgång och då hade den varit tokkul att läsa men idag är det helt hopplöst passé. Saker som att mata in programmeringskod under att ett program körs är inte lika längre häftigt och spåra email med hjälp av en bilaga som skickar tillbaka sig själv och inte syns är inget high-tech. Att dock kunna brute-force-knäcka alla världens krypton på ingen tid alls är dock lite ballt. Det är rätt charmigt när man accepterar det, men innan är dessa omöjligheter bara irriterande.

Krypteringen som han tar upp är också ganska intressant. Vi har ordet ”det”. Läs det baklänges och du har namnet Ted. Hur man nu ska utnyttja det på hela meningar förstår jag inte. Att folk på NSA sedan köper det är ännu roligare. Dan Brown får dem helt enkelt att framstå som jubelidioter.

Det man dock ska berömma Dan Brown för är att han skriver på ett sätt som ändå håller igång läsningen. Det är helt enkelt perfekt litteratur på tåg, tunnelbana eller något annat färdmedel så köp en poketutgåva. Jag har inte nämnt, men ni kan säkert lista ut att boken är otroligt förutsägbar, men till trots att jag hackat en hel del på boken så är det helt okej underhållning för sunden.