Den siste tempelriddaren (The Last Templar)

På bokens omslag står det att författaren Raymond Khoury hade blivit erbjuden 350 000 USD för rättigheterna av den här boken, om han nu rensade upp allt om religion. Sedan ska Da Vinci-koden ha kommit och banat vägen för den här typen av litteratur. Jag har svårt att finna någon substans för detta men det spelar ingen roll. Boken är en klart godkänd bok i genren ”spänning”.

Boken handlar om arkeologen Tess som mitt i centrala New York på ett museum, ser fyra snubbar med full tempelriddarmundering som snor en krypteringsomvandlare genom att hugga huvudet av folk och skjuta ner några med uzi (tror jag det var iaf). Tack och lov stannar inte romanen i och med krypteringsomvandlaren som den underbara Dan Brown hade fått för sig, utan här bläddrar läsaren sidor och det händer saker i lagom takt och mängd genom hela boken. Den här Tess känner en av tempelriddarna sedan någon arkeologiutgrävning med sin pappa, men är omedveten om det. Tillsammans med en FBI-agent som är intresserad av henne (naturligtvis) så åker hon först till Turkiet och sedan ut på Medelhavet och fiskar efter ett tempelriddarskepp.

Det är ganska underhållande och boken är skriven på samma sätt som Dan Browns böcker – nämligen att man får läsa fyra-fem sidor och sedan en cliffhanger och nästa kapitel byter tråd i handlingen. Det är ett effektivt sätt att hålla uppe intresset, även om hans cliffhangers ibland är lite väl svaga och då är effekten nästan den motsatta, att boken blir tråkig. Nu är det inte allt för många sådana och den intressanta konspirationsteorin som boken bygger på är att Tempelriddarna under sin tid hittade ”något” (vill inte avslöja här) som de använde som utpressning på katolska kyrkan. Det är klart intressant men fast jag försökt hitta något på Wikipedia så har jag inte lyckats. Alltså troligtvis inte sant!

Boken är läsvärd, främst som pocket på grund av sättet som boken är skriven och att den är lättsmält. Pendeltåget var en rätt bra plats att läsa den då den som sagt inte kräver mycket av läsaren. Tycker faktiskt den är bättre än Da Vinci-koden, men kommer inte upp i samma nivå som Änglar och demoner. Båda de två är skrivna av Dan Brown och ni borde kunna fynda dem på en bokrea. Något som hade varit kul är att jämföra den med Guillous bok Tempelriddaren.

Jag googlade lite och droppade in sidan Sandal, sa Bull.. Den bloggaren hävdar att boken är ren skit och han sågar den med mycket humor så det är kul läsning. Dock undrar jag om den bloggaren är ett ljushuvud eller ett stolpskott för vem tusan läser en bok på 400 sidor när man redan efter 100 sidor spyr så mycket galla över den? Dessutom kan man tycka att man inte ens ska läsa en bok i den här typen av genre om man nu inte gillar dessa (relativt) klyschiga berättelser. Att jag spydde galla över Gåtornas palats var mer för teknikbabblet som är direkt fel (ungefär lika fel som om tempelriddarna hade kommit gåendes i rustningar och inte på hästar) och det gjorde ont i hela kroppen. Jag sågade inte själva handlingen.