Castlevania: Aria of Sorrow

Recensioner har hyllat det här plattformsactionspelet. Naturligtvis gjorde hyllningarna mig sugen på att spela genom det själv och recensionerna har faktiskt rätt. Det här är bra grejer och det vittnar även spelets begagnatpris om. Spelet handlar om någon figur som inte riktigt vet varför han är framför en stor borg, men genom lite fighting så ska han in i det och besegra ondskan – ungefär. Mitt i den här enorma borgen finns lite människor som blir polare till honom. Att han blir kompis med någon som säljer vapen till honom för pengar som han hittar genom att slå sönder lyktor, är ett tecken på att snubben har enormt dåligt omdöme.

Spelet går alltså ut på att man ska styra gubben genom borgen, som är i plattformsperspektiv och slakta fiender som är olika svåra och ibland är det några bossar. Själva gubben är lättstyrd och mjuk i rörelserna. Han känns inte seg i svängarna och själva plattformshoppandet flyter på. Actionbiten är också intensiv och mysig (om det nu går att använda för att slakta konstiga fiender som Dracula tagit fram) och med funktioner som att utrusta med en magi/specialvapen och svärd så får man en ordentlig variation huggande. Det uppskattas och det är grunden i detta spel.

Grafiken i sin tur är nog det maximala man kan pressa ur en Gameboy Advance, utan att det ska hacka. Det flyter, snygga effekter samt varierande bossar. Nu var jag dock lite feg och spelade genom spelet på normal på ungefär nio timmar (personen som hade spelet innan mig hade spelat genom det på 5!). Då har jag inte brytt mig om en annan bit som finns med i spelet, nämligen ett insamlingsmoment. Man kan samla in fienders själar och genom det får man reda på mer om dem. Detta gör att personen som har ork att leta upp allt, har ett litet extra nöje. Själv orkade jag inte bry mig om det då jag var lagom nöjd och sugen på nästa spel efter nio timmar.

Dock har jag sparat det bästa tillsist, nämligen musiken. Den är riktigt bra, varierande och gosig. Den ger en bra atmosfär till spelet och ett ytterligare djup. Om man ska ta upp några negativa saker är det sparpunkterna. Jag spelar på pendeltåget och kan inte alltid spela hela sträckan, utan måste avbryta för att jag inte hittat en sparpunkt i världen. Det är mest frustrerande och sedan tycker jag svårighetsgraden normal var för lätt för att vara normal.

I övrigt så kommer jag inte att spela om spelet, men jag är inte ledsen över de 311 kronorna jag köpte spelet för. Det var kanske i mesta laget för det, men hittar man det för under 300 kr är det ett fynd i mina ögon. Bäst av allt är nog faktiskt att låna det av en vän och spela genom det hela. Man kommer inte att ångra sig då.