Sällsamma berättelser

En höstdag fick jag för mig att läsa om en bok jag läste för några år sedan. Det jag mindes av den var att den var allmänt trevlig och till viss del fyndig. Tänk att smaken om böcker kan ändras, även om boken är den samma och skriven för över 100 år sedan.

Sällsamma berättelser är en samling av korta berättelser som har den gemensamma nämnaren att författaren av dem är Edgar Allan Poe. Eftersom berättelserna skiljer sig åt handlingsmässigt så börjar vi där.

Första berättelsen kallas ”Morden på Rue Morgue” . Den här är den egentliga pärlan i bokhäftet och säkerligen därifrån Sir Arthur Conan Doyle fått inspirationen till Sherlock Holmes för den kändes verkligen som de berättelserna och kom dessutom innan. Själva berättelsen handlar naturligtvis om ett mystiskt mord om den är Sherlock Holmes-lik och två vänner får för sig att lösa det hela.

Andra berättelsen kallas ”Guldbaggen”. Den här är rasistisk och då blev den inte speciellt kul att läsa. Självklart hade man en annan syn på mörkhyade i mitten av 1800-talet, men det är inte speciellt kul att läsa idag. Hur som helst handlar det om en man som besöker sin vän och denne vän har en frigiven slav som vän. Slaven hittar en skalbagge som är guldig och denne bagge ger dem alla tre ett äventyr som är ganska underhållande, om man överser redan nämnt problem.

”En viss Hans Pfaalls enastående äventyr” handlar om en man som flyger till månen med en luftballong. Klart underhållande låssasfysik, men något utdragen. Hade kanske varit kul att trycka upp till Fuglesang? ”Den svarta katten” handlar om en man som är alkoholist, paranoid och därigenom totalt galen. Det är en kort mordberättelse som säkert fascinerar en viss typ av människor, men jag ansåg den vara en av de sämre historierna.

Två sista berättelserna är ”Huset Ushers undergång” och ”Wiliam Wilson”. Först nämnda av dem handlar om att en vän mår mycket dåligt och huvudpersonen åker för att besöka honom. Huset som denne vän bor är dock inte det trevligaste. Wiliam Wilson handlar om en man som är en ohederlig skitstövel och som sätts dit av en släkting eller är det hans eget samvete?

Det som binder ihop alla berättelser är att Poe berättar historier som är (på gränsen till det) omöjliga. Hans Pfaall åker till månen och Poe argumenterar alla steg i processen. Han verkligen bygger upp det hela för att man ska tro att det går. Uscher-berättelsen handlar om att något spöklikt uppkommer. Det är alltid något speciellt, men det är också charmen med de här historierna alla.

Något jag också lade till var att alla berättelser är skrivna som händelsen redan skett och man får den återberättad. Är det är ett krav på en berättelse eller gör man det bara för att få ett djup i berättelsen? Djupet i så fall skulle vara att man som läsare tror att det faktiskt skett.

När vi ändå är inne på hur den är skriven så ska jag ta upp att översättningen jag läste var inte modern och blev på så vis lite lätt omständlig att läsa. Nu var boken plockad ur min bonusmammas bokhylla och där kommer den förpassas tillbaka. Tror jag har läst den för sista gången för så intressant var inte den här samlingen och tyvärr borde jag nog behållit minnet av boken istället för att utforska det.