The Legend of Zelda: The Minish Cap

Zelda har alltid varit ett säkert kort sedan första spelet (dock ej CD-i) och med åren har det kommit många Zelda-spel. Lite pinsamt nog har jag bara spelat de bärbara versionerna av spelen. Främst för att jag inte har någon Nintendokonsol. Nu är jag dock inte så modern och har en Nintendo DS utan ett härligt Game Boy Micro och Zelda-spelet som jag spelet igenom är ”The Legend of Zelda: The Minish Cap”.

Capcom (via dotterbolaget Flagship) har fått göra två Zelda-spel innan och de har förvaltat det bra. De två första var till Game Boy Color, Legend of Zelda: Oracle of Ages samt Legend of Zelda: Oracle of Seasons. Det är prima äventyrsspel där det ena innehåller mer pussel och det andra mer action. Dock är de inte lika bra som Legend of Zelda: Link’s awakening (som faktiskt släpptes 1993 och Oracle-spelen kom 2001).

Zelda-spelen går nästan alltid ut på att en prinsessa som heter Zelda råkar illa ut. Det här spelet är ingen skillnad och som Link så ska man rädda henne. I vanliga Zelda-spel så får man också ett svärd, en sköld och så går man igenom ett stort äventyr. Det är självklart ingen skillnad här. Ofta har man även en hjälpreda som ger en lite hjälp på vägen och nu har man en talande hatt som gör det. Ut på detta har man även introducerat ett system att man kan krympa och på så vis besöka Minish-personer. Något man kan beskriva som Lilliputarnas land, fast de här är mindre än Lilliputar.

Något man också introducerat i spelet, som är störande, är att man ska samla ”kinstone”. Det är olika fragment i olika färger som man ska para ihop med karaktärer i spelet. Det fungerar, men man måste verkligen prova det med alla karaktärer i spelet. Troligtvis har det införts eftersom de försökt utveckla bytessystem av saker, som man har i andra de andra Zelda-spelen. Det misslyckas i mitt tycke. Det blir för störigt att veta vem det är man ska slå ihop stenar med.

Grafiken i spelet är klart inspirerad av The Legend of Zelda: The Windwaker, precis som att tidigare Game Boy-titlar lånade friskt från klassikern The Legend of Zelda: Link’s Awakening. Det är inget fel med det, utan snarare tvärt om. Det ger hela serien ett genomgående tema och en speciell Zelda-känsla.

Det som även är viktigt i Zelda-spelen är musiken. Är inte musiken jättebra så kommer man inte tycka spelet är så bra som man kräver av Zelda-spelen. Det är ofta det som varit problemet för hela serien på senare tid och lite så är det här med. Musiken är godkänd, men det är inte musik som känns genomarbetad och genialisk. Problemet då blir då att inte spelet blir Zelda-magiskt.

Hoppar man till hur själva spelet går att spela så är det bra. Det finns vissa störiga element som att man använder select till att fråga sin hatt om olika tips, istället för att dra fram kartan som man gjort i tidigare Game Boy-spel. Dock flyter spelet när det är action och helt laggfritt. En smart funktion man gjort är att man kan rulla för att ta sig fram snabbare, vilket gör att frustrationen innan man får ett föremål som kallas ”Pegasusskorna” försvinner. Det gör dock nästan så att skorna inte behövs alls…

Kenny orkade inte spela igenom det här spelet av någon anledning. Jag har svårt att förstå varför man inte vill spela igenom det och gav mig det. Stort TACK! Det här är ju bra grejer! Det är inte riktigt lika bra som något av Game Boy Color-spelen som släpptes, men det är fortfarande ett riktigt bra äventyr. Det finns bättre Zelda-spel, men har man tio-tolv timmar över så är det bara att hugga in.