Half-Life

Vad Half-Life är för 3D-action kan jämföras med vad General Motors var för bilindustrin. De båda revolutionerade var sitt område och i samma skede av produktcykeln. Produkten var nämligen skapad, men man kunde göra så mycket mer med den. 3D-spel innan Half-Life hade missat så otroligt mycket i handling och stämning så det är nästan smärtsamt att spela dem i dag.

Jämför man Half-Life med Quake 2, som är ganska nära till hands (för de har samma grafikmotor) så är skillnaden stor och Half-Life är dubbelt så bra på precis alla punkter. Låt oss börja med berättelsen i spelet för det är vad Half-Life är känt för.

Du spelar en forskare som har det lite småsexiga namnet Gordon Freeman. Troligtvis är Freeman bara någon sunkig form av nördhumor som ska parodierar på handlingen. Det är nämligen så att när Gordon en dag kommer till jobbet och ska utföra ett experiment så går det väldigt fel. Han lyckas med konststycket att öppna portaler till något annat universum eller något liknande och ur dessa portaler väller det ut äckliga rymdmonster och som sprids runt om i forskningsområdet. Därefter ska regeringen skicka in soldater för att rensa bort allt och det inkluderar även vittnen. Stackars Gordon som vill vara fri. Storyn blir det aldrig så mycket ös i, utan det är ganska enformigt. Det är för att berättelsen ovan är i min värld direkt avtändande och inte ens Arnold Schwarzenegger hade velat vara med i en film med den handlingen.

Det som dock var revolutionerande 1998 var bland annat hur man försökte bygga upp en stämning. I början fick man verkligen uppleva hur det gick åt helvete för Gordon. Det tog nästan en halvtimme innan man hade en sketen kofot som första vapen. Om vi går tillbaka till Quake 2 så får man där nya vapen konstant, det är hög fart och det är något helt otroligt hjärndött. I Half-Life känns det som om någon tänkt till och vill hellre ha några få, men väldigt skrämmande fiender.

Problemet med Half-Life är dock många, så här nästan tio år senare, och framförallt ska jag klaga på miljöerna. De är nämligen väldigt enahanda, tråkiga, långtråkiga och grå. Det finns absolut ingen spelglädje i dem alls. Nu ska det inte finnas någon glädje i dem, enligt handlingen, men det skiter jag i. Det är förbannat tråkigt att de samma typ av väggar hela tiden.

Något utvecklarna Valve dock ska ha beröm för är grafiken, musiken och ljudeffekterna. Det är ljusår bättre än Quake 2 och grafiken är bättre än Star Trek: Voyager Elite Force som körde Quake 3-motorn (vilket är bättre grafikmotor). Sedan om vi hoppar in på ljudet så är ljudspåret för Quake 2 sunkig hårdrock. Det gör spelet helt ospelbart och man får byta musik illa kvickt. Half-Life har dock ett ljudspår som de flesta faktiskt kan stå ut med. Detsamma gäller ljudeffekterna.

Dock har vi ett stort problem med Half-Life kvar att diskutera om. Det är så förbannat svårt att man måste spara och ladda om hur ofta som helst. Det gör att man hackar fram genom spelet och man spelar snarare för perfektion i varje moment än för något spelflyt. Det är inte riktigt min smak. Jag spelade dock faktiskt igenom Half-Life och fann att vissa moment var kul att köra om fyra gånger, innan de satt…

Jag fick tag på den här klassikern genom att jag köpte något paket för en hundring som hette Half-Life 1: Anthology. Det innehåller många timmars spelande och flera tilläggspaket också, som jag inte orkat spela genom (för jag tyckte de var så enormt tråkig efter ett tag). Det är samma grå gångar i ännu fler timmar. Spelpaketet kan man i dag lättast köpa på Steam.

Som vanligt så ställer jag frågan om man ska köpa det här spelet? Svaret är förhållandevis enkelt. Spelade du spelet när det släpptes 1998 så är det självklart att du ska ha det i hyllan. Spelade du det dock inte 1998 så kan du strunta i det för i dagsläget finns det klart roligare spel att lägga sin tid på.