American McGee’s Alice

Under 2000 släpptes ett relativt förbisett spel som heter Alice. American McGee är bara speldesignern som fått sitt namn på det här och det ska han ju vara lycklig för att han fått. Det här är nämligen något som piggar upp vilket CV som helst, inte minst om man är designer.

Alice handlar om den stackars flickan Alice (no shit Sherlock!) som är på ett psykhem. Hon mår inte helt hundra efter att hennes hus har brunnit ner och hennes föräldrar kilade vidare i samma veva. Alltså är det nu helt logiskt att krypa ner i kaninhålet till undervärlden som har råkat flippa ut totalt. Alice snackar med kissekatten, tar köttkniven och springer vidare.

Det är lite kul, för i EA Classic-boxen som jag köpte för under en hundring så följer det med ett häfte där det är ett utdrag ur Alice sjukjournal. Den ska definitivt läsas under installationen. Det är en underhållande bonus och då gör det inget att det är två cd-skivor istället för dvd som man ska installera.

Spelets grafik är en vidareutvecklad Quake 3-motor och slår två tidigare recenserade PC-spel, Half-Life och Star Trek: Voyager Elite Force. Perspektivet ur hur Alice spelas är dock inte som de två nämnda spelen utan ändrat från förstapersonsperspektiv (man ser ur karaktärens ögon) till tredjepersonsperspektiv (man ser karaktären) och det fungerar finfint. De spelen jag har spelet som har det här perspektivet är bra men det är lite skillnader mellan dem. Prince of Persia: Sands of time är bättre ur plattformsspelsynpunkt, men där är det verkligen inte action på samma förstapersonsperspektivssätt som i Alice. I Shadowgrounds som spelade jag en kväll är dock lättare att styra och ger spelaren en bättre kontroll över huvudkaraktären. Alice känns något mer sprattlig, men Shadowgrounds är nyare än Alice och designen på banorna i Alice tar hänsyn till sprattligheten på ett bra sätt så det inte stör.

Alice är väldigt fantasifullt, men linjärt. Det är synd att det verkligen inte finns någon annan väg än rakt fram genom hela spelet. Det kompenseras dock av att miljöerna varierar genom att de bjuder på klassisk undervärldsmiljö och det är egentligen den enda variation som spelet bjudet på. Med klassisk undervärldsmiljö menar jag att man är under vatten, i någon konstig gruva, i en värld som är formad som ett schackbräde, på is och så mycket mer. Själva fantasin av banorna är en riktigt stor del av behållningen, tillsammans med den mysiga musiken (och den kan man faktiskt höra på Spotify).

Nackdelar med Alice finns och förutom att spelet är linjär så är tyvärr alla vapen tråkiga. Man får ett vapen och då använder man det konstant tills man får ett nytt. Så pågår det tills man har de tre starkaste varianterna. Dock tror man att de kan vara roliga när man hör talas om dem. En stor kniv, kortlek som kan kastas, isstav, magiska tärningar, en annan konstig stav, en slags kanon som sprutar ut en massiv energistråle och avslutar med en sprängning och lite andra konstiga vapen. Fienderna är inte speciellt varierande, men smälter in genom hela spelet. Bossarna är riktigt trevliga, om än att de har ett för synligt mönster.

Övriga saker ska kommenteras är röstskådespeleriet. Det är riktigt, riktigt bra och skapar en trevlig saga, tillsammans med miljöerna och musiken. Det är nog även så man ska se spelet när man spelar det. Det här är en saga som är helt flippad och det är det flippade som spelet lever på för nackdelarna är stora. Det är lätt, linjärt och har enormt puckade pussel (orkar inte nämna hur korkade de är). Jag hoppas dock på att jag får spela en uppföljare på det här (kanske i samband med att man ska göra film på det?), för potentialen är enorm.

I min värld så är Alice ett spel som man har en hel del kul med och man ska köpa det för de 65kr som det kostar hos Megastore (gratis frakt om man hämtar ut det mitt i Stockholm) [Det har slutat säljas]. Det är en mysig saga och jag hade riktigt kul de sex första timmarna, men det blir dock ensidigt mot slutet.

Se även bilderna, skärdumpar och trailern!