Vilda Svanar (Wild Swans)

Jag har haft ett enormt intresse för asiatisk kultur. Inte minst genom film, men det tog fart ordentligt efter boken Shogun. Fast det är en sak att vara nyfiken och en helt annan sak efter ett tag. För när nyfikenheten utvecklades och ju mer jag satte mig in i kulturen, desto mindre intresserad blir jag. Framförallt eftersom jag inte kan tänka mig klara av den kulturen för min uppfostran hade givit mig en annan världsbild och ett annat sätt att hantera problem.

Nu har jag läst en gul (får man lov skämta om det?) tjockpocket om tre kinesiska kvinnor under 1900-talet. Det är alltså något helt annorlunda än mitt liv och de 540 sidorna ger verkligen en djupdykning inom kulturen och bilden av världen som kineser som växte upp under Mao hade. Boken berättas av den yngsta kvinnan och det är även hon som är författarinnan. Jung Chang som hon heter, är starkt Maokritisk och efter Vilda Svanar skrev hon boken Mao som jag har köpt, men inte hunnit läsa.

Fast om vi börjar med kvinna nummer ett i ordningen, ”mormor”. Hon växte upp och fick krossade fötter som liten. Man band fötterna och krossade alla benen i dem. Sedan hade hon tydligen sexiga och små fossingar som konsant gjorde ont, men skulle man vara fin i början på 1900-talet fick man lida pin. Med den här kroppsdetaljen blev hon bortgift som kokubin (reservkvinna till män som redan har en fru). Efter några år utan att ha sett sin krigsherreman, så dök han upp men dog strax därefter. Han lyckas dock få en ett barn med henne innan han dog, ”Mamma”.

Mamma växte upp under kriget mot japanerna följt av inbördeskriget. Kuomintang och kommunisterna slogs mot Japanerna och sedan slogs de mot varandra. Varken japanerna eller Kuomintang var hänsynsfulla mot lokalbefolkningen, utan det var ett konstant plundrande och det som följer plundringens spår. I all den här misären var det, enligt Jung, kommunisterna som gav stabilitet och trygghet. De plundrade inte nämligen inte som de andra, utan hade disciplin. Därför gick hon och blev kommunist. Hos kommunisterna hittade hon ”pappa” som hon tillsammans skapades Jung (efter många om och men, missfall och så vidare).

Jung växte upp under idolen Maos styre och Mao styrde landet som den galning han var. Det drabbade självklart varenda kines på olika sätt och en stor del av boken handlar om förtrycket som fanns inom landet och hur Mao praktiskt taget styrde landet för att få kineserna att hata varandra. Kineserna spionerade, skvallrade och rapporterade varandra till kommunisterna och det var Maos plan. Han ville, enligt Jung, få varenda kines att känna att det fanns en fiende. Det som skulle hålla ihop landet tillsammans med att Västvärlden var den stora, egentliga fienden.  Anledningen till den här vilsna och galna politiken var att ingen skulle utmana Mao.

Problemet med hela boken är att Jung har skrivit boken (eller så har översättaren gjort ett hemskt jobb) på ett vis som får mig att tycka att det känns som om alla i boken är fem år och extremt tröga. Nu bör det nog bitvis sant eftersom så pass få hade någon högre utbildning. Femåringsnivån dyker upp när man hör hur kineserna anklagade varandra att inte tro på Mao, eller när de argumenterade om olika saker genom citat av Mao (för då kunde man inte argumentera tillbaka med annat än ett annat Maocitat för då kan det bli att du kritiseras att inte tro på Mao).

Det är som sagt en helt annan värld än min, vilket självklart även blir bokens stryka samt svaghet. Överlag är det dock en riktigt bra bok, men alla naiva partier som tjatas in i oändlighet blir ganska ofta riktiga sömnpiller. Läsaren belönas dock om denne kämpar på, med att få en djup, realistisk och bra upplevelse.