Mötley Cruë – The Dirt

Böcker om idioter kan vara väldigt underhållande, men de kan även vara väldigt onödiga. Så under förutsättning att troligtvis vilja lägga ner boken ganska omgående började jag läsa Mötley Crües biografi som har fått det smickrande namnet ”The Dirt”. Jag hade aldrig lyssnat på Mötley förut, visste inte vad personerna i bandet hette och i efterhand är det bara biografin som jag faktiskt gillar.

Så, bandet består av jag-tar-aldrig-ansvar-Nikki Sixx, sexbands-Tommy Lee, alkohol-och-sexmissbrukaren-Vince Neil och ryggont-så-jag-knaprar-piller-Mick Mars och alla är lika galna fast på helt olika sätt och de har blivit intervjuade av Neil Strauss (mannen som skrev boken ”Spelet”/The Game) som sedan sammanställt intervjuerna till en 560 sidor tjock bok. Boken är faktiskt så lättläst att man tror boken kom färdigläst! Neil börjar boken med att berätta om varje person barndom, tonårsliv och därefter hur de träffades och bildade Mötley. Den första biten av deras liv blir mer intressant desto längre in i boken man kommer, för man ser hur det påverkar dem och deras beslut. Säkerligen vinklat på det viset av Neil, men det gör att boken får ett djup.

Hur som helst, så efter en hyfsad skiva och utsålda lokala spelningar på USAs västkust börjar karriären ta fart och med lite flyt så börjar deras väg mot totalt världsherravälde inom rockgenren. De berättar öppet om hur extrema sjuka liv de börjar leva och hur de sysselsätter sig under en turné. Faktum är att det är bara alkohol, droger och sex. De får droger och alkohol från managers och arrangörer och sex ger alla groupies.

Det blir ofta riktigt osmakliga historier om fontänorgasmer, en telefon instoppad i en kvinna och en annan ska ringa hem till sin mamma och säga var hon är och den mest sjuka är hur en groupie säger att hon vill ha sex med dem och de säger att då måste hon sitta på en gigantisk bubbelflaska under en hel konsert, vilket hon gör och belönas. De beklagar sig ofta för alla sjuka grejer de gjorde och de har ångest, men det känns tomt och inte på allvar. Det blir mer ett försvar för att de inte ska få kritik för att de brister i mänskligt omdöme och borde spärras in.

Boken tar också upp det jag tycker är mest intressant, nämligen nedgången. Det går åt helvete för dem allesammans och de bråkar, bandet spricker, sexvideos läcker ut och det bara fortsätter. Efter bristen på mänsklig respekt blir man faktiskt glad att de fick smaka på rockdrömmens baksida. Faktum är dock att vid bokens slut så börjar man förstå att de fattat grejen. De kommer leva på det som de gjort, släppa lite nytt, men främst leva på gamla meriter och myten kring dem. Det är där boken kommer in! Nu börjar dock boken bli lite gammal för den skrevs 2001 och nu under 2009 kommer tydligen en film som ska vara baserad på den här. Syftet är självklart, nämligen bygga på myten kring dem och på så vis tjäna ännu mer pengar och fortsätta leva rocklivet.

Är det här en bra bok då? Ja, den är imponerande lättläst, bra flyt och känns faktiskt inte seg. Att innehållet är helt osmakligt, att det troligtvis är mer lögner i den än vad en mytoman kan komma på är saker som talar emot den. Så är du känslig, läs inte den här, men tror du det ljuva livet är rocklivet kan det vara en riktigt bra upplevelse. Jag är glad att jag läste den, men kommer inte göra det igen och nej, jag kommer inte börja lyssna på deras musik för den tycker jag är usel.