Prince of Persia [PS3]

Ubisoft Montreal är ett härligt gäng. De spottar ut spel som försöker tilltala gamers genom härlig grafik, någon hjälte i tredjepersonsperspektiv och så kan man hoppa och springa på väggar. Just den persiska prinsen var det första blogginlägget jag skrev om i den här bloggen och det var ett spel jag verkligen gillade. Tyvärr är recensionen pinsamt dålig om man jämför med de romaner jag skriver idag. Det som jag verkligen uppskattade med det gamla prinsliret var dess sätt att berätta en historia och variationen mellan slagsmål och hoppande. De två uppföljarna, Warrior Within och Two Thrones var verkligen inte tilltalande eftersom man hade krånglat till spelkonceptet.

För att återlansera det här fantastiska konceptet så tog man bort alla undertitlar och kallade det bara för Prince of Persia. Man hade även skapat en ny prins, en ny historia och allt är uppbyggt för en ny trilogi. Synd bara att man faller på ungefär samma sätt som Assissin’s Creed 1. Men vi börjar som början med en trailer.

Förhistorien, som kom i form av en epilog (och skulle varit gratis men min kod fungerade inte fast spelet var nytt) spelade jag inte så det man vet är att det är en kaxig lirare, med samma röst som Nathan Drake, som gått vilse i öknen efter att ha plundrat lite gravar. Han hamnar då i en mystisk stad där en ond gud håller på att ta över.

Prinsessan i den här världen kommer att hjälpa dig en bit på vägen så ni ska tillsammans ta och besegra ett gäng dummingar och frigöra världen från ondska. Prinsessan och snubben, som nu ska föreställa en prins, har ett härligt kaxigt förhållande. De pratar med varandra under hela spelet och håller en dialog som kanske fungerar om man ska ragga upp någon på krogen. Lite lagom charmig och kaxig… Tänk er vilket nykärt par som helst.

Min stackars sambo som fick stå ut med att höra alla ”one liners” och ja, för att ta ett citat från spelet, härligt knyckt från IMDB:

Elika: Why are you following me?
The Prince: I’m not, I’m looking for…
Elika: Farah, I heard you yelling. You and your girlfriend should get out of here.
The Prince: Girlfriend? Farah’s not my girlfriend. She’s my donkey.

När det här spelet utannonserades var det grafiken som verkade bli ett fantastiskt lyft. När man väl spelar det så känns det som en tecknad film, fast mysigt, snyggt och livfullt. Det är verkligen en imponerade miljö som Ubisoft har skapat. I och för sig är det alltid det som är deras främsta styrka med spel. När det gäller ljuden så låter det hela som det ska, även om jag tycker lite konstiga musikslingor kommer in lite till och från utan någon större anledning.

Det som Prince of Persia nu handlar om är ganska enkelt, nämligen spelkänslan. Spelet är i tredjeperson, som alltid, och du ska, som vanligt, slåss och hoppa. Det som dock är speciellt den här gången är att du inte kan dö, alls, utan du räddas av prinsessan när du fuckat upp ett hopp. Detta har man gjort eftersom man vill att du ska ha ett flyt i spelet, vilket gör att hela spelet bygger på ”quick time events”. Detta innebär att spelet nästan spelar sig själv och det gamern då ska göra är att bara trycka rätt knapp vid rätt tillfälle för att få den här interaktiva filmen att röra på sig. I teorin låter det lika dåligt som att du ska trampa igång en elmotor för att se en film, men fungerar oväntat bra. Nackdelen med det är att spelet är för långt för att inte ha någon utmaning.

Spelet tog runt 10-12 timmar för mig, fast jag spelade det i två omgångar. Först 6 timmar 2009 och resterande speltid för någon månad sedan. Jag hade tröttnat på det så pass mycket efter dessa sex timmar att det tog mig ett år för att samla energi till att bara klara det. Jag kände dock att jag hade kul under dessa två spelpass, så spelmekaniken är kul, men inte i 12 timmar. Så summan är att man antingen borde gjort storyn mer intensiv eller kortat av det. Jag hade föreslagit det senare. Så Ubisoft gick i Assissin’s Creed-fällan och gjorde spelet för upprepande. Tyvärr verkar Ubisoft inte förstått detta, utan har nu lämnat mig med en cliffhanger och fortsatt med den gamla prinsen som redan haft två mediokra spel efter varandra.

Så, det här spelet kan du ärligt talat skippa. Assissin’s Creed 2 är bättre på alla sätt och vis, även om det här kan sammanfattas som ett stabilt äventyr i tredjepersonsperspektiv utan utmaning. Du hittar det för nästan inga slantar alls heller vilket gör att det är rätt prissatt!